Tack för er kärlek!
Jag har funderat mycket över det här med hurvida min passion för träning och kost beror på tur eller ej de senaste dagarna. Mina tankar och funderingar säger mig att det till mycket stor del beror på min inställning och mina tankar inför träningen och kosten. För inte kan det väl bara vara tur att jag älskar det? Vi har givetvis olika förutsättningar för att bli bra på vissa saker. När man märker att man är bra på något så blir det oftast också roligare, oavsett vad det gäller. Men det fina med just styrketräning som jag håller på med är att precis alla kan bli bra. Vi har olika förutsättningar att bli olika stark. Men så länge man inte har för avsikt att tävla så spelar ju inte det någon roll. Jag tävlar inte mot någon annan än mig själv, jag vill bara bli en starkare och mer välmående version av mig själv. Det jag älskar med styrketräning är att det bara är jag själv som kan påverka min prestation och insats varje pass jag kör. Ingen annan gör jobbet åt mig. Jag har möjlighet att ta ut mig ordentligt och känner en tillfredställelse över att veta att jag gör precis allt vad jag kan för att nå mitt mål. Det är inte mycket som slår den känslan. Kroppen frigör endorfiner som ger en känsla av lycka och tillfredställelse. Det är just endorfinkicken som gör att man känner ett beroende och längtan efter nästa träningspass. Men det tar ett tag innan man kommer dit. Exakt hur lång tid vet jag inte, det är nog individuellt. Men alla kommer dit om man fortsätter slita på. Till slut är det som ett gift man inte kan och vill vara utan. Så till en början är det ett jävlaranamma, en tydlig målbild och en bra plan för hur man ska ta sig dit otroligt viktig. Man måste våga tro på sig själv, tro att man kan lyckas! Om man inte tror på sin egen förmåga att lyckas, vem ska då göra det? Så, tror ni att det handlar om tur eller kan man själv påverka med sin inställning?
När det är sån oreda i min kropp och knopp som det är nu så snurrar tankarna kring det mesta här i livet. Jag vill vara en bra mamma men orkar knappt med att ta hand om mig själv vissa dagar. Jag vill vara en bra vän men orkar inte alltid höra av mig eller hänga med på allt. Jag vill göra ett bra jobb och vara en bra kollega men mitt humör, min ork och tålamod sviktar. Jag är så otroligt tacksam för alla fina människor runt omkring mig som står ut med mitt ältande och gnäll. Som pushar och peppar när jag inte orkar. Som älskar mig som mest när jag minst förtjänar det. Jag vill inte ta er förgivet. Ni får mig att vilja vara den bästa Malin jag bara kan. Utan att nämna några namn; Tusen tack, jag älskar er! Jag tror att ni vet precis vilka ni är. Alla kanske inte läser min blogg, men många av er gör det, det vet jag.
Jag har så sjukt mycket jag vill skriva om här men det är ibland svårt att avgöra hur mycket av mig själv jag vill delge. Det är inte heller alltid så lätt att få på pränt allt som rör sig innanför pannbenet. Jag tänker och känner så otroligt mycket.
På tal om att delge så har jag tänkt på en grej. Jag förstår att vissa undrar varför jag tycker det är jobbigt att gå till badhuset i bikini när jag lägger ut bilder på mig själv i underkläder här på bloggen. För mig är det stor skillnad på att bli granskad, vilket det känns som, från topp till tå i alla vinklar och från alla håll i ett badhus jämfört med att lägga ut en bild i en vinkel, som jag själv valt. En bild där jag visar och med text berättar om min resa. Att jag inte sitter på min röv och väntar på bättre tider utan att jag jobbar hårt för att få den kropp jag vill ha. Det tog tid innan jag var redo att visa mina framsteg med bilder. Men efter den respons jag fått ångrar jag inte det en sekund. Jag vet att jag inspirerar och motiverar andra, DET gör det så värt det. Det är nämligen precis sådana bilder, på riktiga dödliga människor, som inspirerat mig. Så kan jag hjälpa någon att tro att just de kan lyckas så gör jag det mer än gärna! För det är precis sån jag är. En helt vanlig, dödlig, människa. Jag får ingenting gratis, jag sliter hårt och det är värt det. Alla dagar i veckan. Jag ångrar aldrig att jag påbörjade denna resa. Det jag kan ångra är att jag inte gjorde det tidigare. Men samtidigt har jag ingenting för det för det är historia och det är vad man gör av framtiden som räknas.
Nu nu får det vara slut på mina förvirrade tankar för ikväll. Sängen ska renbäddas sen blir det godnattvalsen så jag orkar med en hel helg på jobbet. Tack alla fina för att ni orkar läsa, ha en bra kväll!