Träningsdags igen, snart!
Så var den här arbetsveckan över, tog på mig att jobba ett extra pass idag. Kan behövas eftersom jag varit hemma nästan hela november när vi varit sjuka jag och Max. Skönt med en ledig helg och att vara frisk. Frågan är om jag är så frisk att jag kan träna.
Jag blir alldeles nervös när jag tänker tanken att åka till gymmet. Det känns nästan som "första gången". Jag hoppas att jag känner mig tillräckligt bra för att orka med ett pass i helgen i alla fall. Jag längtar samtidigt som jag bävar. Det kommer bli tufft. Jag hoppas på ett enormt endorfinpåslag och att jag får energi så jag hittar den där grymma motivationen som jag hade innan jag blev sjuk. För hur det än är tänker jag ALDRIG ge upp. Jag har kommit alldeles för långt och vet att det får mig att må fantastiskt bra när jag väl är igång. Otroligt skön känsla.
I onsdags efter jobbet åkte jag till Köpis (Valbo Köpcentrum) och tänkte att jag kanske kunde hitta en klänning eller någonting att ha på mig på julfesten. Strosade runt i några affärer och hittade några byxor jag ville prova. Det var ju inte alls det jag var ute efter men man kan väl aldrig få för många byxor? Expiditen i butiken var väldigt hjälpsam och plockade fram ytyerliggare ett par byxor och en kjol åt mig. Hon frågar vilken storlek jag brukar ha på byxor. Jag svarar att jag faktiskt har dålig koll eftersom jag minskat en del i vikt och storlek. Hon tittar på mig och drar fram byxorna i storlek 42 och kjolen i samma storlek. Jag blir lite lätt stressad och nervös och tänker att det kommer bli pinsamt när jag står i provhytten och inte är i närheten av att kunna ta på mig varken byxor eller kjol. Döm om min förvåning när byxorna sitter som en smäck! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men där stod jag i en provhytt med byxor i storlek 42, jag som haft jättesvårt att köpa byxor efter jag fått mina två barn. Inga byxor har sedan dess suttit bra. Inga! Himla synd att prislappen visade 895:-. Hade jag varit nöjd med min vikt och kropp och inte tänkt gå ner något mer hade jag definitivt köpt dem men nu känns det onödigt. Jag tycker det är för dyrt för ett par byxor som sitter bra i kanske 2 månader. Men förstå vad jag kommer shoppa ihjäl mig den dagen jag känner mig nöjd ocH inte vill minska mer i omfång.
Jag var också orolig över att jag skulle gått upp i vikt nu när jag inte tränat och inte skött kosten till punkt och pricka. Det hade jag nämligen gjort om det var för ett år sedan, innan jag fick levaxin. Jag klev upp på vågen i morse för att få min dom. Lika förvånad som jag var i provhytten blev jag när vågen visade på minus. Inte särskilt mycket men ändå mindre än sist jag hade vägdag. Jag fattar ju att det är muskler jag blivit av med och att risken är att jag går upp nu när jag börjar träna igen. Men det gör liksom inte så mycket. Mina vägdagar framöver kommer vara måndagar. Så på måndag registreras vikten och jag måste revidera mitt delmål eftersom jag inte tycker att det känns rimligt. Ska fundera på mitt delmål tills dess och så återkommer jag med det. Hur gör ni, sätter ni upp mål? Det behöver ju absolut inte vara ett mål att gå ner i vikt. Men har ni något mål med er träning? Eller hur ser era mål ut? Vad motiverar och inspirerar er? Jag vet att jag frågat förut... Jag är nyfiken! Just nu behöver jag ER hjälp att återfå min motivation så lovar jag er att göra mitt bästa för att motivera och inspirera er sen. Schysst deal va!?
Ha det gott allihopa! Natti natti.