Get fit or die young

Lite lustigt att jag i mitt senaste inlägg skrev om hur bra jag mår och hur pigg jag känner mig. Det är så märkligt att man alltid ska få ett bakslag när man råkar må bra ett tag. I tisdags morse när jag vaknade kände jag mig pigg och begav mig ut på löpbandet för ett HIIT pass. Riktigt nöjd med resultatet och fullkomligt slut efteråt. Men inga problem med återhämtningen. Men av någon märklig anledning fick jag ett astmaanfall på förmiddagen när jag var på jobbet. Jag lyckades inte häva anfallet på en gång och då började helvetet, kroppen reagerar med panikångest. Vilket jag aldrig upplevt förut. Inte på det viset. I höstas när jag mådde som sämst kunde jag känna av ett tryck i bröstet när jag andades vilket jag förstod var en lindrig variant av panikångest. Men nu, i tisdags, fattade jag inte vad som hände... jag märkte aldrig när astman övergick till panikångestattack. Jag blev yr, darrade och såg suddigt. Lade mig ner i soffan i lunchrummet och fick fokusera 100% på att bara andas. Jag hade ingen ork till någonting annat. Orkade inte ens lyfta händerna eller hålla ögonen öppna. Armar, händer och munnen domnde bort. Jag har fantastiska kollegor och chefer som såg till att jag kom till akuten där de tog EKG och en massa blodprover. Min puls var oregelbunden och jag frös och fick feber. Ett blodprov visade att mitt blod var basiskt vilket det blir om man anadas väldigt mycket, alltså typ hyperventilerar under en längre tid. Man andas då ut all koldioxid som man har i blodet och det blir då basiskt. Panikångesten satt i i uppskattningsvis 3-3,5h. Det kändes som jag sprungit ett maraton. Det var precis som om någon tryckte ur luften ut mina lungor varje gång jag tog ett andetag. Jag var helt slut efteråt och orkade bara vila och ta det lugnt. När jag på eftermiddagen fick lämna sjukhuset igen så blev jag hämtad av en kollega och åkte tillbaka till jobbet. Inte för att jobba men för att jag ville komma tillbaka för att jag inte senare skulle förknippa jobbet med den ångesten. Sen var det bara att åka hem och vila. Jag var fullkomligt slut i både kropp och själ.

 

Att astma utlöser en panikångestattack är relativt vanligt och eftersom alla mina prover såg bra ut så antog man att det var det som hänt. Det hade i alla fall ingenting med min träning och kost att göra. Så ni behöver inte oroa er, men tack för all omtanke! Jag lyssnar på kroppen, säger den ifrån så vilar jag. Men jag mår så fasligt bra av att träna och äta som jag gör nu. Cirka fem pass i veckan, varav fyra pass på gymmet och ett cardiopass på löpbandet, känns perfekt.

 

Igår var det torsdag och det innebär ju vägning. Äntligen har vågen rört sig och nya siffror visades i displayen. -1,2kg. Så total viktnedgång är nu 11,3kg. Det känns fantastiskt bra!

 

Veckans träning har gått bra, i måndags körde jag axlar, bröst och armar, i tisdags rygg och lite mage, onsdags cardio HIIT. Igår kväll hade jag en dejt med en grym vän på Sporthuset, vi körde baksida lår och gick igenom lite övningar så jag kan variera min träning lite mer. Sjukt bra att ha vänner som är så duktiga på träning. Jag hoppas det blir fler tillfällen att träna tillsammans. Idag blev det en vilodag.

 

I morgon ska vi på 40-årsfest hos grannen. Det ska bli himla trevligt. Men innan det blir det förhoppningsvis ett träningspass. Mage borde jag köra i morgon och armar/axlar/bröst på söndag. Känns som en bra plan.