Get fit or die young

Vad hände? Varför blev det så tyst här på bloggen? 

 

Det här är vad som hänt sen sist:

Jag hade en plan, en plan att så snart jag återhämtat mig efter operationen av tjocktarmen skulle jag sätta igång och träna. Komma i form. Men saker och ting blir sällan som planerat. Från det att jag skrev förra inlägget fram till operationen var jag ofta dålig, hade riktig smärta och mådde skit rent ut sagt! Jag hade fullt sjå att ta mig igenom tiden fram till operation. jag längtade samtidigt som jag var precis livrädd. Jag hade aldrig sövts eller opererats förut. Jag visste inte vad jag hade att vänta. Och tur var väl det. Jag vet att jag är otroligt svår att smärtlindra. Det oroade mig. Smärtan efteråt. Jag förstod att det skulle bli jävligt. Men TUR att jag inte visste innan hur jävligt det skulle bli. Jag trodde på riktigt vid flertalet tillfällen att jag skulle dö. Så jävligt att jag inte kan sätta ord på det. 

 

Operationen skedde torsdagen den 5 mars. Operationen som gjordes med titthål gick bra. 17 cm av tjocktarmen tog man bort och sedan kopplade man ihop tarmarna igen. Sydde ihop mig och väckte mig. DÅ, precis då, när jag blev väckt kände jag: jag dör! Den smärtan går inte beskriva. Jag skrek som om någon satte en kniv i mig. Och det hade de ju faktiskt gjort. Smärtlindringen tog inte alls. Vidrigt var det att vakna. Men de var snabba att göra något åt saken, vad exakt vet jag inte. Men jag somnade om och vaknade först några timmar senare. Något mer smärtlindrad och vid hyfsat gott mod. Nu skulle allt bara bli bättre. Eller?

 

Återhämtningen gick så himla bra, ont hade jag ju, men jag stod ut. På söndageftermiddagen blev jag utskriven och fick åka hem. Gud så skönt. Sova i min egen säng. Men säg den lycka som varar? Vid 12-tiden på måndagen kom febern som ett brev på posten. Från att ha mått bra till 40 graders feber på mindre än en timme. Men jag behövde inte åka till sjukhuset. Jag hade ju inte särskilt ont någonstans. Inte än. Jag blev sängliggande resten av dagen.

 

På kvällen, precis när Jesper somnat för natten, kommer kramperna från helvetet. Jag väcker Jesper och säger åt honom att ringa en ambulans. Nu är jag säker. Tiden är kommen, nu dör jag av smärta. Väntan på ambulansen var de 25 längsta minutrarna i mitt liv. Jag skrek rätt ut av smärta och jag tänkte: bara inte Hugo vaknar av mitt skrik. Han ska inte behöva vakna och höra min kamp om livet. Ambulanspersonalen gav mig så mycket morfin de bara kunde och fick. Jag kände ingen som helst skillnad. Ingen. Vägen till sjukhuset kändes enormt lång. Väl på akuten fick jag ännu mer morfin. Jag fick ofantliga mängder morfin och smärtan gav med sig tillslut. Jösses, jag kunde pusta ut för en stund. Skönt! Det togs en mängd prover och det gjordes röntgen. Man såg att jag hade någon form av vätska i buken. Jag blev givetvis inlagd igen. 

 

Krampanfallen utlöstes varje gång jag gick på toaletten för att kissa. Där satt jag, på toaletten, med trosorna i knäväcken och tvingas trycka på larmknappen. Första sköterskan kommer in och drar på storlarmet. Instormandes kommer då varenda sköterska på avdelningen. Säkert tio stycken i alla fall. Efter mycket om och men lyckas man få mig tillbaka till sängen och pumpar mig full med morfin. Igen. Inget annat hjälper. Inget. Inte de starka tabletterna de ger mig, de gör mig bara illamående. Jag kräks. Massor. Efter två dagar med fruktansvärda kramper görs en ny röntgen. Man konstaterar då att det blivit läckage från tarmarna rätt ut i buken. Nu tar läkarna beslutet att jag måste opereras akut. Operationen blir inte med titthål denna gång. Nej. Denna gång snittar man upp i princip hela buken. Nerifrån och upp. Eller uppifrån och ner, jag vet inte vilket. Man tänker också att man måste avlasta tarmen. Låta den vila. Det gör man genom att göra en tillfällig stomi. En bajspåse på magen skulle bli min räddning. Min vardag. Jag grät mig igenom hela torsdagen efter att jag fått beskedet. Hela torsdagen blev en lång väntan. Först framåt kvällen/natten blev det dags. Jag minns det bara som i en dimma. 

 

Framåt morgontimmarna vaknar jag upp på uppvaket, igen. Betydligt bättre smärtlindrad men inte vid lika gott mod som sist. Nu visste jag att återhämtningen skulle bli lång. Men inte hur lång. De första dagarna efter andra operationen kunde jag knappt stå på benen. Än mindre räta på ryggen. Jag hade ingen bukmuskulatur. Överkroppen kändes sjukt tung. Man fattar inte förrän man känt hur det känns. Att inte orka hålla upp sin kropp. Galet. Jag var ju stark! Eller? 

 

Alla komplikationer man kan tänka sig, ja, de drabbade mig. Jag upplevde sjuklig smärta när jag gick på toaletten för att kissa. Igen. Man gjorde nya röntgen undersökningar och konstaterade att jag hade var runt stomin. Man fick då lägga in ett dränage. Det var värre än att opereras. Jag var tvungen att vara vaken och känna när de satte dit det. Det gjorde så ont. De fick återigen pumpa mig full med morfin. En hel helg gick och jag kämpade med konstant smärta. Jag fick långt ifrån tillräckligt med smärtlindring. Jag grät och grät av smärta. Varför fick jag inte tillräcklig smärtlindring? På söndag kvällen bönade och bad jag om att få ta bort dränaget eftersom det inte kom ut någon mer vätska. Min bön blev hörd. Efter att dränage togs bort behövdes inget mer morfin. Skönt! 

 

Tiden gick och tillslut fick jag åka hem igen. Så skönt att få komma hem. Men väl hemma blev jag snabbt orkeslös och illamående. Låg bara i sängen, mådde illa och kräktes. Några dagar senare, när jag inte fått behålla varken mat eller vätska och inte sovit ordentligt och sammanhängande på bra länge blev jag återigen inlagd på kirurgavdelning 111A. Inlagd med dropp och medicinering mot illamåendet. Vid det här laget var jag så utmattad både fysiskt och psykiskt att jag bara grät. Jag satt på min säng, ihopsjunken, stirrandes ut i luften och tårarna bara rann. De kallade in den helt fantastiska stomisköterskan som ringde kuratorn och sa att jag behövde en akuttid. Jag fick också sömntabletter. Jag skulle äntligen få sova, något jag inte gjort på oerhört länge. Sömnbristen var enorm. Jag var fullständigt utmattad. Jag får höra att jag är stark. Men hade ni sett mig då hade ni ändrat uppfattning. Jag var helt utarmad och hjälplös. Orkeslös och likgiltig. Efter ungefär en vecka med dropp och kuratorsamtal fick jag återigen återvända hem. Denna gång behövde jag inte åka tillbaka utan kunde stanna hem. 

 

Stomin är tillfällig, för att låta min tarm återhämta sig. En av kirurgerna som opererade mig sa att de var säkra på att jag hade en stor tumör i tarmen när de skurit upp mig. Tarmen var stenhård och väldigt svullen. De gjorde som en obduktion, alltså skar upp tarmen, för att se hur det såg ut. Det var ingen tumör utan den var bara otroligt inflammerad. Inflammerad och fastväxt i bukväggen. Ändå kände jag mig i hyfsat skick just när första operationen gjordes. Kirurgen konstaterade jag måste haft ordentligt ont när jag varit dålig. Minst sagt, jag mådde fruktansvärt när jag mådde som sämst. 

 

Under min långa vistelse på sjukhuset handlade det hela tiden om att försöka överleva. Överleva och stå ut, varje minut. Minuter blev timmar, som blev dagar som i sin tur blev veckor. 

 

Väl hemma väntade dagliga besök på hälsocentralen för att lägga om mina, givetvis inflammerade, operationssår. Man plockade 50 agraffer och en väldans massa stygn. Min mage har aldrig varit snygg. Men den har heller aldrig varit så motbjudande och vanskapt som nu. Det gör mig lite ledsen, samtidigt är jag otroligt tacksam att jag trotsallt lever och mår efter omständigheterna bra. Jag har inte längre ont. DET är det viktigaste ändå.

 

Men, eftersom stomin bara är tillfällig så innebär detta ytterligare en operation för att lägga ner tarmen igen. Jag längtar, men känner mig livrädd, igen. Nu vet jag ju hur fel det kan gå, hur smärtan känns och jag vet att jag inte kommer få den smärtlindring jag behöver. Det skrämmer mig. Man kan inte på någotvis garantera utgången av operationen. Har jag otur vaknar jag upp på uppvaket med min stomi kvar på magen. I ännu värre fall så gör man operationen precis som förra gången och det visar sig att det inte gått bra. Då blir det en fjärde operation och stomin blir då permanent. Permanent som för resten av livet. Det är jag inte jättesugen på. Men jag måste ha det med i beräkningarna. Det suger. Jag kan känna att jag inte riktigt förtjänar det...

 

Oj oj, detta blev ett långt inlägg med mycket känslor. Jag får nog ta och gå och lägga mig nu och återkomma i nästa inlägg om återhämtningen och livet med stomi.

 

Jag vet att många undrar hur det fungerar med stomi... jag skriver som sagt mer om det i ett annat inlägg men har ni frågor och funderingar? Tveka inte att fråga. Jag svarar så gott jag kan.

 

Tack och godnatt, ta hand om er och livet, det är skört!